BEJIS SKIVHYLLA

... mer jul ...

2009-12-13T12:22:00.009+01:00

Även om gårdagens snöväder är ett minne blott och det är lika novembergrått som det brukar vara i Stockholm i december så närmar sig ändå julen med (höst-)stormsteg. De senaste åren har julfirandet varit otroligt blygsamt, från att tidigare år ha varit något nedtonat. Med andra ord, julen är ingen ”big deal” och mår bäst av att inte vara det. Det är ändå alldeles för mycket stress kring julen som det är. Man ledsnar dessutom tämligen omgående på all julmusik som radioapparater kräks ur sig under ett antal veckor före julhelgen.

Dock finns det julmusik som jag gillar. Jag gillar Elvis Presleys julskiva från 1957 (som jag redan skrivit om här), Mahalia Jacksons LP ”Christmas with Mahalia” från 1968. Jag gillar CD:n ”Lars Christmas” med Lars Vegas Trio och enskilda låtar som ”Mer Jul” med Adolphson & Falk, ”Do they know it’s Christmas?” med Band Aid, och en hel drös med julvisor från 78-varvseran – förmodligen med Monika Linds (Peter Jöbacks mamma) ”Snögubben Froste” i täten. Högst av alla julsånger sätter jag dock två tämligen olika fåglar, nämligen Jussi Björlings ”Adams Julsång (O Helga Natt)” och Anders F. Rönnbloms ”Det är inte snön som faller”. Båda är geniala – fast på olika sätt … och båda spelas varje jul – fast i lite olika sammanhang.

Årets högoddsare när det gäller julskivor är dock utan tvekan Bob Dylans ”Christmas in the Heart”. När jag läste om den kommande skivan för några månader sedan trodde jag att det var ett aprilskämt. Varför skulle Bob Dylan sjunga (rossla) in en LP med julsånger? När jag nu lyssnat ett varv på den till mig nyligen sända LP:n så är jag fortfarande undrande. Driver gubben med oss? Arrangemangen är mestadels gjorde som vore de tagna från en Bing Crosby-LP. Omslaget är så julkitschigt som det kan bli – det är bara en Bob Dylan i tomtemössa som fattas, men jag antar att där drog Bob Dylan gränsen. Nu har jag dock läst att intäkterna från försäljningen går till diverse behjärtansvärda projekt, såsom ”Feeding America”, ”Crisis” och ”United Nations’ World Food Program”, vilket skulle förklara varför Dylan genomfört projektet.

Likafullt … jag vet fortfarande inte om det är en av Dylans sämsta skivor (och han har gjort många skitplattor genom åren – såväl som många geniala) eller om det är en blivande julklassiker (eftersom jag på något underligt sätt ändå gillar resultatet), men kan i alla fall konstatera att Bob Dylan fortsätter att överraska så här 47 år efter sin skivdebut. Notera för övrigt att Bob Dylans utgåvors etiketter fortsätter att flirta med Columbias gamla 78varvsetiketter – en trevlig vana som jag tror inleddes när den gamla Viva-Tonal-etiketten från slutet av 1920-talet användes på Bob Dylans LP ”Time out of mind” (eller var det ”Love and theft”?). Här är det en röd juletikett som skulle kunna vara hämtad från en Columbia-kaka från 1940-talet.

SVART STJÄRNA

2009-11-21T20:46:00.004+01:00

När jag var i Stockholm med min mor sensommaren 1985 hittade vi en stor skivaffär, vars namn jag dessvärre aldrig lade på minnet (mina samlarvänner i forumet "Recordnerds" har hjälpt mig att minnas vilken affär det kan ha varit och det lutar mot att den antingen hette "Skivfönstret" eller "Skivhuset"). Där köpte min mor denna LP, eftersom hon mindes en studiekamrat i Uppsala som hade skivan och spelade den ofta. När jag flyttade hemifrån fick Billie Holidays "Lady sings the blues" följa med mig - eftersom modern inte lyssnar på vinyl längre. Skivan är tryckt på 80-talet men inspelad 1954-56, och ursprungligen utgiven 1956, och den innehåller många av Billie Holidays senare inspelningar. Bland dem kan man nämna titelspåret, "Trav'lin light", en nyinspelning av "Strange Fruit" och "God Bless the Child". Holiday var uppenbart i utförsbacken när dessa inspelningar gjordes, och hon levde bara i några år till, men innerligheten i hennes röst miste hon aldrig.

Jag läste för drygt tio år sedan hennes memoarer som hette just "Lady Sings the Blues" på orginalspråk och kort därefter läste jag även den svenska översättningen "Svart Stjärna". Det var en egendomlig upplevelse - hennes typiska amerikanska talspråk hade översatts på ett sätt så att det verkar som om hon i själva verket var söderböna. Mycket egendomligt, men å andra sidan - det hade varit svårt att göra en vettig översättning på ett annat sätt. Därför är det alltid bäst att läsa alla böcker på orginalspråk. När man kan.

JOSH WHITE - EN FOLKLIG BERÄTTARE MED FÖTTERNA I DEN AMERIKANSKA MYLLAN

2009-11-21T20:28:00.006+01:00

Songstern Joshua White hörde jag för första gången på en EP i början av 90- talet, och jag fastnade bland annat för hans sätt att framföra "House of the Rising Sun" - som är överlägsen Bob Dylans och the Animals urvattnade versioner. Den låten finns även med på denna gamla LP som jag hittade i mitten av 90-talet, och White blandar blueslåtar med standards som "Nobody knows you when you're down and out", gospellåtar som "He never said a mumblin' word" och folklåtar som "Watercress" och "What you gonna do?". Denna LP har dessutom texterna tryckta på baksidan av konvolutet, och det måste vara ett tämligen tidigt grepp. Jag har tidigare hört att the Beatles gjorde något nytt när de tryckte texterna på baksidan av LP:n "Sergeant Pepper's Lonely Hearts Club Band", men Josh White gjorde det alltså tio år före the Beatles. En annan intressant sak är att det i ABC-Paramount-loggan står att det rör sig om en inspelning med "Full Color Fidelity". Alltså en inspelning i färg????

Jag har nu under årens lopp köpt många Josh White-skivor till min samling - såväl LP-skivor som 78or och kan konstatera att den gode Josh White måste ha varit väldigt populär i Sverige då det finns så många utgåvor från svenska bolag (t ex Karusell och Sonet). Monica Zetterlund skrev i sina memoarer "Ihågkomster från ett dåligt minne" om det djupa intryck Josh White gjorde på henne. Han gör ett starkt intryck på mig också, även om det mest handlar om hans gitarrspel och hans sångröst.

COMEDY IN MUSIC - en dansk specialitet!

2009-11-21T20:15:00.005+01:00

Jag har alltid gillat när man blandat musik och humor - och få var väl bättre på detta än dansken Börge Rosenbaum, dvs Victor Borge. Varje gång det var något program med Victor Borge på TV när jag var liten grabb höll jag mig framme - och det var ganska ofta den galne dansken tittade fram i rutan. Jag undrar om inte Victor Borge tillsammans med hollänska gruppen Ekseption var den som introducerade mig för klassisk musik. Kanske en efterhandskonstruktion, men jag undrar ändå inte om det ligger något i det.

Jag har under årens lopp kommit över en handfull LP-skivor med Victor Borge från 50-, 60-, 70- och 80-talet och jag har till och med någon gammal 78-varvare från 40-talet där han uppträdde under sitt ursprungliga namn Börge Rosenbaum - innan han flyttade till USA. Den här tidiga tiotums-LPn hittade jag i en skivlåda kring 2000. Den är knastrig men spelbar och har ett mycket snyggt omslag. Det är sant att Victor Borge inte ändrade särskilt mycket på sitt framträdande under ca 50 års tid, men de små improviserade detaljerna gjorde att han alltid kändes rolig och fyndig.

LP:n "Comedy in Music" bör ha kommit ut 1954 eller runt det året och gavs i Europa ut på Philipsetiketten (Philips gav under några år ut Columbias utgåvor i Europa - därför hittar man även utgåvor med Louis Armstrong med Philipsetikett). Som på alla tidiga Philips-LP så påpekas det mycket tydligt att det rör sig om en "Minigroove"-skiva - så ingen får för sig att avspela den på sin gamla vevgrammofon.

ANTON SWEDBERG OCH HANS LEGENDARISKA SWÄNGJÄNG!

2009-11-21T20:04:00.006+01:00

OK, dags att vara lite lokalpatriot. Luleå med omnejd hade faktiskt en riktigt livad musikscen under 70-talet, och i stort sett en hel generation Norrbottensmusiker spelade med sammanslutningen Anton Swedbergs Swängjäng. Min kära mor berättade om Anton Swedbergs Swängjäng för mig och denna minst sagt hemlighetsfulle man vet väl ingen vem det var. Likt "Godot" väntade många på att Anton Swedberg skulle dyka upp vid Swängjängets spelningar, men han höll sig skyggt undan. I och för sig klarade Swängjänget rätt så bra ändå.

Jag har fått för mig att åtskilliga av musikgrupperna som uppstod under 70-talet uppstod i samband med Anton Swedbergs Swängjäng. Grupper som Rekyl och Norrlåtar är två exempel på musikgrupper som ingick i Anton Swedbergs "kollektiv". Norrbottens främste vispoet (enligt min åsikt) den alltför tidigt bortgångna P. O. Åström var också med i Swängjänget, och står för LP:ns absoluta höjdpunkter med sina egna alster "Kärlek" och "Expansionslåten". Tyvärr finns LP:n inte utgiven på CD, så har du ett exemplar - vårda det ömt. Jag blev glad som en lärka när jag hittade mitt exemplar sommaren 2004.

Detta var första utgåvan från Luleåbolaget Manifest som sedan gjorde en rad höjdarplattor under de närmaste tio åren. Manifests etikett ändrades åtskilliga gånger under årens lopp, men den första utgåvans etikett var vit med svart text - dvs på A-sidan. B-sidan var däremot svart med vit text - dessutom spegelvänd så etiketten heter "Tsefinam" där.

Peter Sellers innan Closeau

2009-11-20T23:40:00.004+01:00

Denna LP med Peter Sellers (1925-80) (”The Best of Sellers (Peter Sellers, that is – he’s mad you know!”) köpte jag på en auktion för åtta-nio år sedan ungefär och bör vara från 1960. Denna skiva är tydligen producerad för den amerikanska marknaden, förmodligen i samband med Peter Sellers lansering i USA. Det var ju några år före Rosa Pantern. Tydligen var det noga att påpeka att det rörde sig om en engelsk komiker - notera det överdrivna engelska uttrycket i titelns parentes. Dessutom bär Sellers plommonstop och putsar en engelsk(?) bil.

Plattan bjuder på ett tvärsnitt av Peter Sellers röstkonster och tokiga låtar. Bland annat finns popparodin "I'm so ashamed" med - den där Sellers föreställer en barnartist som skäms över att han inte legat på listorna på länge - jag tror Hasse Burman gjorde en svensk version av den låten. Dessutom finns det genialt korta sångnumret "Peter Sellers sings George Gershwin", vilket är en korrekt beskrivning av spåret. Musiken spelar upp, och så sjunger Sellers för full hals: GEEEOOOOORGEEE GEEERSHWIIIIIIN! Skivan är för övrigt producerad av blivande Beatles-producenten George Martin, som för övrigt specialiserade sig på att producera humorplattor vid den här tiden. Nå, det skulle ändras bara ett par år senare …

… och apropå Beatles; Peter Sellers skivor gavs ut i England av skivbolaget Parlophone och jag har en tiotums Parlophone-LP som använder sig av samma omslagsbild som denna utgåva även om innehållet är annorlunda. I USA användes dock Angel-etiketten som synes. Inspelningsängeln var för övrigt den mest kända grammofonbolagssymbolen i början av 1900-talet några år innan Husbondens Röst tog över. Men som sagt var, ibland har Angel-etiketten plockats fram under några år, och så var det nog även den här gången. Jag har till och med sett lågpris-CD med klassisk musik som använder Angel-etiketten.

Ädeljazz med Bengt Hallberg

2009-11-20T23:29:00.005+01:00

Mästerpianisten Bengt Hallberg är kanske Sveriges främsta jazzpianist (i konkurrens med Jan Johansson) genom tiderna, och detta är mig veterligt hans första LP. När den kom ut var han dock redan etablerad och tämligen rutinerad trots sin ungdom. Denna LP, där Bengt Hallberg ackompanjeras av basisten Gunnar Johnson och batteristen Anders Burman, (även känd som mannen bakom skivbolaget Metronome) innehåller åtskilliga välbekanta standardlåtar, bl a: "Dinah", "Flamingo", "Body and Soul", "Summertime" och många andra.

Bengt Hallberg skulle göra åtskilliga LP-skivor, och många av dem var bättre än denna, men det går inte att vifta bort hans mogna och måttfulla spel på denna tidiga LP. Dessutom tycker jag att det inte går att motstå det stämningsfulla omslaget, där en ung koncentrerad Bengt Hallberg sitter och spelar vid pianot - långt efter att publiken gått hem. Det sistnämnda symboliseras av städerskan i bakgrunden som slutat svabba golvet och bara står och lyssnar drömmande på Bengt Hallbergs pianospel. Mycket snyggt och passande för innehållet.

Skivan gavs ut av Philips redan 1957 och har blå etikett som konstaterar att det är en "minigroove"-skiva, dvs den har små smala spår om man jämför dem med 78ornas plogfåror.

Zoot!

2009-11-20T23:08:00.004+01:00

John Haley Sims - eller Zoot Sims (1925-85) var en innovativ och lyrisk jazzsaxofonist vars namn jag första gången såg när jag hittade en 78-varvare av märket Metronome i slutet av 90-talet. Sedan dess har jag hållit mig framme varje gång jag sett en intressant skiva med Sims. Särskilt förtjust är jag i de lyssningsvärda utgåvorna på skivbolaget Pablo. Jag är överhuvudtaget svag för jazzmannen Norman Granz produktioner på skivmärkena Norgran, Clef, Verve och Pablo. Denna skiva är en platta som jag har väldigt lätt att koppla av till efter en lång dags slitande. Skivor som har den effekten skall man vara rädda om.

Annars var Sims en herre som levde hårt och drack en hel del, men som också idag är känd för sin egendomliga humor. Det vimlar av roliga historier kring denne Sims. En kan jag inte undanhålla er här: Sims turnerade tillsammans i Europa med en annan jazzlegend (som brände ljuset i bägge ändar) Chet Baker. Chet ville presentera Zoot för Italiens främste jazzmusiker, som visade sig vara son till den beryktade Benito Mussolini. Chet ville att Zoot skulle säga något vänligt till den gamle fascistiske ledarens son, och när Zoot Sims skakade hand med honom sa han: "Tråkigt det där med din pappa". Ridå!

Norman Granz bolag Pablo med logotyp designad av just Pablo Picasso gav ut denna LP 1977. LP:n hette "Hawthorne Nights"

Skratt i glitterfodral

2009-11-20T23:01:00.006+01:00

Det finns många komiker som klär sig i kvinnokläder - några är roliga och andra är mest påfrestande. Min absoluta favorit är utan tvivel engelsmannen Eddie Izzard, men nu ska jag skriva om en av hans amerikanska föregångare, Charles Pierce.

Charles Pierce (1926-99) var en av USA:s främsta komiker och imitatörer, men när jag hittade denna LP för ungefär fem år sedan, i en skivlåda på Återvinningsmarknaden i Luleå, placerad mellan två James Last-album - hade jag ingen aning om vad det var för skiva. Men eftersom jag är intresserad av det obskyra kunde jag naturligtvis inte lämna denna skiva (”Les Natali presents Charles Pierce recorded live at Bimbo’s, San Fransisco” utgiven 1971) oköpt, och det var ett strålande köp. Det visar sig att denna mycket ovanliga LP är ett hett eftertraktat samlarobjekt i USA (åtminstone enligt en internetsida som jag hittade när jag sökte information om Charles Pierce), men vad bättre är att det är en strålande rolig skiva. Jag har lyssnat på den åtskilliga gånger och haft lika roligt varje gång. Pierce uppträdde i glittriga damkläder, men vägrade kalla sig själv damimitatör. Han var en "Male Actress" som lika gärna kunde härma Jimmy Cagney som Tallulah Bankhead. LP:n är en direkt avspelning från hans nattklubbsuppträdande komplett med trumslagare som trummar in poängerna (på ett lite onödigt och idag utdött sätt – det behövs nämligen ingen trummis för att fatta när Charles Pierce är rolig).

Detta inköp kostade mig bara 5 kr. Sådana fynd gör man inte varje dag … knappast ens varje år. Skivan gavs ut på etiketten ”Blue Thumb” där även Ike och Tina Turner var verksamma under en kort period.

EN UNDERSKATTAD CROONER

2009-11-20T22:46:00.004+01:00

Sten-Åke "Steine" Lindberg (1935-2003) var sångare och saxofonist i dansbandet Ingmar Nordströms 1959-91, och var även med vid deras korta återförening 1997-98. Han hade en mycket personlig mogen och varm sångröst, lätt inspirerad av Frank Sinatra, men dock utan att verka vara en imitatör. Eftersom jag var och är en stor beundrare av Ingmar Nordströms orkester kommer det sig naturligt att jag även rankar Steine Lindberg väldigt högt bland svenska sångare. Eftersom han sjöng i dansband fick han aldrig de pressrosor som han förtjänade. Han fick dock något av en mindre radiohit med låten "I'm working on a song" som här trängs tillsammans med äldre örhängen som "Dancing in the dark", "The Nearness of you" och "For sentimental reasons" - för att bara nämna några.

Detta soloalbum som fick namnet "Up My Street" spelade han in i London, bl a med musiker från London Symphony Orchestra och Royal Philharmonic Orchestra. Producent och arrangör var Del Newman som bl a orkestrerat inspelningar med Elton John, Charles Aznavour, Art Garfunkel, Donovan, Harry Nilsson, Elaine Paige, Paul Simon m fl.

De som har läst denna blogg noga och väl har koll på att det var skivbolaget Frituna som gav ut Ingmar Nordströms skivor från 1972 och framåt och var vore då naturligare än att även Steine Lindbergs solo-LP gavs ut där? Sagt och gjort.

DANSA I TAKET

2009-11-20T22:42:00.002+01:00

Kenneth "Red" Norvo (1908-99), en av jazzvibrafonens främste vid sidan av Lionel Hampton. Jag kände inte till honom närmare när jag hittade den här tiotums-LP:n vid namn "Dancing on the ceiling" för cirka 15 år sedan, men blev genast förtjust i den svängiga jazzen som framfördes på denna skiva. En gammal Sverigebekant medverkar på denna platta, nämligen basisten Red Mitchell som samarbetat mycket med svenska jazzmusiker. Tredje delen av Red Norvo Trio på denna skiva är dels Tal Farlow och dels hans ersättare i trion, Jimmy Raney. LP:n innehåller åtta fina jazzbitar/standards, däribland "I remember you" och "Strike up the band", men mitt favoritspår är utan tvivel Hoagy Carmichaels fantastiska ballad "Skylark". Det är en Brunswick-LP utgiven 1955 med ett smakfullt tecknat omslag och ett smakfullt klingande innehåll.

THE KING OF ZYDECO

2009-11-20T22:34:00.004+01:00

"The king of Zydeco" - Clifton Cheniers namn hörde jag för första gången på Paul Simons LP "Graceland", och kort därefter hittade jag en CD-utgåva med Cheniers sista inspelning från 1982, och blev omåttligt förtjust över det levnadsglada svänget. I mitten av 90-talet hittade jag Cheniers bästa LP (enligt min mening) "Bogalusa Boogie" (utgiven av skivbolaget Arhoolie, Chris Strachwitz trevliga skivbolag som sedan snart femtio år tillbaka spelat in amerikansk rotmusik på ett utmärkt sätt), som spelades in i Bogalusa Louisiana hösten 1975. LP:n presenterar en i Zydeco-sammanhang legendarisk uppställning musiker: Clifton sjunger naturligtvis och spelar dragspel och munspel, brorsan Cleveland spelar tvättbräda, den blinde saxofonisten John Hart (som även medverkar på den ovan nämnde "Graceland"-LPn – även om han kallas ”Johnny Hoyt” på skivomslaget – förmodligen beroende på någon som missuppfattade när namnet sades med Bronxbrytning), gitarristen Paul Senegal, basisten Joe Brouchet och batteristen Robert Peter medverkar också. Som vanligt, när det gäller Clifton Chenier är alltihopa inspelat rakt av - utan pålägg - och oftast är det första tagningen som hamnat på plattan. Samspelt, Svängigt och glatt. Clifton Chenier gick bort 1987, men sonen C. J. Chenier har fortsatt i pappas fotspår och moderniserat och revitaliserat genren Zydeco. Jag har för övrigt varit en Zydecofantast sedan mitten av 80-talet då jag första gången hörde Queen Ida och hennes svängiga gäng - men mer om dem någon annan gång.

ETT FASCINERANDE ENMANSBAND

2009-11-20T22:28:00.004+01:00

Jesse "Lone Cat" Fuller var en egensinnig bluessångare och ett vandrande enmansband. Han sjöng, spelade tolvsträngad gitarr, spelade high-hat med vänsterfoten, samtidigt som han med högerfoten spelade ett hemmagjort instrument som han kallade för fotdella. Detta instrument hade sex bassträngar och fotpedaler, som Jesse spelade på med hjälp av sin stortå. Dessutom bar han en slags sele där han fäst ett munspel, en kazoo och en mikrofon. Detta gjorde att han själv kunde låta som en hel orkester - och detta var långt före syntarnas intåg. Jag hittade denna LP av en ren slump i slutet av 2003. Någon månad tidigare hade jag för första gången hört talats om Fuller, eftersom han medverkade på en CD-samling som medföljde musik- och filmmagasinet Uncut som jag brukade läsa.

Skivan var ett rent impulsköp, men ett som jag idag är mycket glad över. Det svängde om den gamle Fuller och denna LP (utgiven 1963 på etiketten Good Time Jazz) är dessutom en stereoutgåva med ett skönt och levande ljud. Sedan dess har jag under årens lopp inköpt en och annan Jesse Fuller-LP och de har alla samma råa charm – men detta mitt första fynd är nog ändå den bästa LP jag hört med honom. Till viss del beror det på titelspåret ”San Fransisco Bay Blues” som varje artist med lite känsla för amerikansk rotmusik har provat sig på att spela – bl a Eric Clapton spelade den på sin Unpluggedkonsert för ett antal år sedan. Blygsamheten borde förbjuda mig att erkänna att även undertecknad har spelat ”San Fransisco Bay Blues” ett antal gånger – inga jämförelser i övrigt.

EN TRIO SOM VAR UDDA MEN BRA!

2009-11-20T22:15:00.005+01:00

Hösten 1970 spelades krogshow på Hamburger Börs i Stockholm, innan denna restaurang och detta nöjesetablissemang med anor från 1739 skulle rivas ned till grunden. På scen stod schagersångaren Östen Warnerbring, vissångaren Cornelis Vreeswijk och skådespelaren Ernst-Hugo Järegård. De ackompanjerades av Ingmar Nordströms orkester. På scenen fanns ett jättelikt chokladhjul med 36 nummer och föreställningen gick till på följande sätt. En äggklocka ställdes in för att ringa om en timma, det snurrades på chokladhjulet och det nummer som kom upp representerade ett uppträdande på en lista över 36 sådana. Efterhand visade det sig att lite fusk med detta slumpförfaringssätt var nödvändigt, eftersom stjärnor som Warnerbring, Vreeswijk och Järegård definitivt inte uppskattade att slumpen gjorde att de inte fick uppträda på en hel kväll. Varje kväll inleddes för övrigt med att nummer 4 kom upp, vilket visade sig vara finalnumret "Var skall jag hänga min hatt inatt", efter denna livliga final kom till publikens omåttliga förtjusning nummer 4 upp en gång till. Men där var det som sagt var inte slumpen som bestämde, även om publiken trodde det. Vissa andra nummer var givna och fanns inte ens med på listan, t ex Ernst-Hugo Järegårds eldiga tolkning av Jolos text "Var kommer allt kyssande ifrån". Denna lite slitna, men dock ganska ovanliga LP innehåller inspelningen från den allra sista föreställningen innan grävskoporna fick ta över.

Samspelet mellan de tre scenpersonligheterna är strålande och publiken skriker av skratt och ett intressant och varierat program bjuds innan äggklockan ringer och signalerar att showen är slut. Cornelis sjunger sin "Incest-visa" med samma tema som Povel Ramels "Fasa, nesa och familjeskräll". Östen och Cornelis sjunger en frivol och tidstypisk text till "Happiness is", här med namnet "Lycka de e". Ernst-Hugo läser Åke Arenhills "Biet Ole", och Östen och Ernst-Hugo spelar "Abstrakt Poker". Det sista är en sketch där Östen får visa prov på mycken komisk begåvning. Skivutgåvan, utgiven hösten 1971 ger dock prov på mycket vemod över att Hamburger Börs rivits, dels genom Göran Sellgrens baksidestext "I glädje och sorg" och dels genom ett svartvitt foto föreställande ruinerna över gamla Börsen. Några år senare byggdes nya Hamburger Börs på samma plats, men det är en annan historia.

Skivan gavs ut av Frituna som några år senare skulle bli ett av Sveriges mest välsäljande skivbolag, men som ännu vid skivans tillkomst endast existerade som en underetikett till Philips - där såväl Östen som Cornelis gav ut sina skivor i början av 1970-talet.

Råös från Irland

2009-11-20T22:05:00.003+01:00

För en som var fem år när 80-talet började och femton år när det slutade, kan man kanske tro att jag har många nostalgiska minnen av 80-talets musik – det är ett faktum att vi 70-talister har en tendens att vara väldigt nostalgiska av oss … redan! Men jag tyckte så illa om allt det könlösa syntblippandet som förekom under större delen av 80-talet, och denna aversion var en av orsakerna varför jag började intressera mig för irländsk musik, som ofta inkluderade mandoliner, tin whistle, dragspel, banjo osv. Vid mitten av 80-talet – mitt i det cerisa h-lvetet – började jag lyssna på The Pogues med stort intresse … dels för att jag gillade det folkrockiga soundet, men även för att jag var fascinerad av sångaren Shane MacGowans sångteknik – lite grann som en skumsläckare – och klart ohälsosamma leverne. Några år senare märkte jag även vilken fantastisk låtskrivare MacGowan var … jag säger var, eftersom han tyvärr supit bort den talangen som läget är idag. ”If I should fall from grace with God” är min favorit bland Pogues-skivorna eftersom den är jämnast och innehåller flest toppar. Bland annat innehåller skivan den klassiska duetten med Kirsty MacColl ”Fairytale of New York”, men även titelspåret, ”Fiesta” och ”Lullaby of London”. Min favoritlåt på skivan är dock inte skriven av MacGowan utan av gitarristen Phil Chevron: ”Thousands are sailing”.

Roberta Flack och en riktig höjdar-LP

2009-11-20T21:32:00.009+01:00

Min ”all time favourite”? Det är denna skiva som fanns i mitt hem under uppväxtåren och som spelades flitigt, även om jag då kanske var lite för ung för att uppskatta den till 100%. Skivans titelspår (och mest kända spår) återupplivades av the Fugees i mitten av 90-talet, vilket ledde till att jag återupptäckte denna skiva och blev fullständigt tagen över dess absoluta kvaliteter på alla plan, och när jag några år senare såg att den återutgivits på CD köpte jag den direkt och den snurrar fortfarande i min CD-spelare då och då. Nåja, det är ju ändå LP-skivor det handlar om här. Denna Atlanticplatta med Roberta Flack är så otroligt bra låtmässigt, arrangemangsmässigt, produktionsmässigt och framförandemässigt. Den saknar helt och hållet svaga spår, även om alla naturligtvis inte är genialiska. Titelspåret "Killing me softly with his song" och pianoballaden "I'm the girl" är de svagaste korten, även om de skulle ha prytt vilken annan skiva som helst med sin närvaro. Låt för låt:

"Killing me softly with his song"

Roberta Flacks mest kända låt, som lär vara inspirerad av de känslor låtskrivarna Norman Gimbel och Charles Fox (eller någon av dem i alla fall) fick efter att ha hört låten "American Pie". Flacks framförande är strålande, men låten är bara som en uppmjukning innan de riktigt strålande spåren skall komma.

"Jesse"
Den mycket fina sångerskan och låtskrivaren Janis Ians känsliga och sorgliga ballad om saknad, tolkas på ett underbart känsligt sätt av Flack, som ackompanjeras stillsamt av piano, ståbas och någon smygande gitarr i bakgrunden. Detta spår innehåller dessutom pophistoriens bästa stråkarrangemang. Jag gillar inte stråkar på pop-plattor något vidare eftersom resultatet brukar bli så sirapsartat, men detta arrangemang av Eumir Deodato är ett underbart undantag.

"No tears (in the end)"

Ett funkigt nummer som till och med får lik att vilja stampa takten. En vädjan om att inte se några tårar när slutet är här - kanske något att tänka på i dessa dagar ;-). Det svepande blåsarret av Alfred Ellis måste bara upplevas.

"I'm the girl"

Skivans svagaste kort, men ändå en tjusig (men knappast briljant) pianoballad.

"River"
Denna coola gospeldänga med call-and-response-inslag och oväntade inslag på fagott (av alla jäkla instrument) är mycket medryckande, och en glad inledning på LP-versionens andra sida.

"Conversation love"

Den mest komplexa tonsättningen på hela skivan. Melodin drar iväg i de mest oväntade riktningarna, dock utan att det känns konstlat komplext. Texten har ingen direkt meter utan bara följer melodin som trots sin komplexitet är lätt och ledig. Kompositionsmässigt är detta ett mästerverk. Låten är för övrigt tillägnad den blinde excentriske jazzmusikern Rahsaan Roland Kirk - känd för att spelade tre blåsinstrument samtidigt.

"When you smile"

Förutom titelspåret är detta skivans mest kända spår. En riktig gladjazzlåt i sann dixielandanda som kommer in som en fläkt som blåser bort föregående spårs kontemplativa stämning. Det jag främst beundrat i detta spår är basistens spel. Det följer rytmen men betonar också motrytmer och ger sig iväg på egna rytmiska experiment utan att tappa tråden. Jag har alltid beundrat bra basspel, eftersom basen ÄR orkesterns viktigaste instrument. En orkester kan klara sig utan gitarrer, trummor eller klaviaturer men absolut inte utan en bas.

"Suzanne"

Leonard Cohens kända visa avslutar plattan, men denna version har inte många beröringspunkter med Cohens sparsmakade version med sång till akustisk gitarr. Arrangemanget (av Flack herself) är storslaget och kompet mycket lyckat. Spåret är kring nio minuter långt, men till skillnad från många spår som är så långa blir låten aldrig långtråkig eftersom det ständigt händer saker i arret. En perfekt avslutning på en nästan perfekt skiva.

Alltihopa utgivet 1973 på den rödgröna Atlanticetiketten. Notera även plojomslaget med flygeln - på vissa exemplar kan man vika ut flygellocket och flygeln för sig och på andra sitter locket ihop med flygeln.

Ingenting blir någonsin perfekt dock - men detta är så nära jag tror det går att komma.

LJUDEFFEKTERNAS HÄXMÄSTARE

2009-11-07T22:20:00.005+01:00

Den här herren Wes Harrison var för mig helt obekant innan jag hittade den här LP:n ”The one and only” från 1969. När jag såg LP:n i en av Stockholms skivaffärer påpekade affärsägaren hur otroligt skicklig Harrison var på att med hjälp av endast mun och mikrofon göra alla möjliga och omöjliga ljudeffekter. Det verkade som en kul platta att ha så jag slog till direkt och kan inte påstå att jag ångrar mig – för det är en av de roligaste och mest häpnadsväckande plattorna som jag har i min samling

Den innehåller bland annat: hästar som gallopperar, båtar som tutar, explosioner, jetplan, borrmaskiner, skällande och ylande jakthundar, bilar som vägrar starta, mässingsdörrknoppar som studsar ned för trappor – och UPPFÖR trappor … och då har bara några få minuter gått – och på det sättet fortsätter det. Vore det inte för att allt presenteras med mycket humor så kunde det lätt bli en irriterande upplevelse – men det är det inte. Wes Harrison får publiken att yla av skratt och applådera entusiastiskt. När jag sökte efter information om honom på internet visade det sig att Wes Harrison faktiskt fortfarande är aktiv trots att han nu bör vara en bra bit över 80 år gammal.

Om ni tittar noga på skivomslaget kan ni se att skivan är signerad av Wes Harrison och när man läser på baksidan av omslaget ser man skivan inte kunde köpas i skivaffärer utan man var tvungen att beställa skivan från Wes Harrison själv, som då som tack för beställningen signerade skivan. Detta borde innebära att skivan är ganska ovanlig – och jag har själv aldrig sett den tidigare – eller senare heller för den delen. Skivan gavs ut av ”Chicago Stereo Mastering Inc.”.

BEATLES NAKNA

2009-11-07T21:59:00.004+01:00

Egentligen borde det vara nackskott på att göra om en klassisk Beatles-LP som ”Let it Be”, men som de flesta Beatles-fans vet var ingen av medlemmarna i Beatles särskilt nöjda med den sista Beatles-LP:n, då den slutfördes av Phil Spector när de Beatlesmedlemmarna vägrade ha något med varandra att göra. Phil Spector lade på sirapsstråkar och körer och överorkestrerade Beatles på ett sätt som de själva aldrig ville göra och resultatet blev inte så otroligt lyckat. Men å andra sidan – vad skulle Phil Spector göra med de halvfärdiga låtarna … tja kanske ha lite mer fingertoppskänsla – men det har aldrig varit Spectors styrka.

Så när ”Let it Be” skulle fixas till över 20 år senare – vad var det då som gjordes? Tja, stråkar och onödigt bjäfs plockades bort från spåren som också snyggades till och remastrades. Skräpspåren ”Maggie Mae” och ”Dig it” plockades bort och så lades singelspåret ”Don’t let me down” till. Låtordningen ändrades om och blev lite vettigare och resultatet blev en väldigt tilltalande Beatles-LP med ett bra och levande ljud – ungefär som man tänkt sig att den egentligen skulle bli. Avskalad och … om man så vill: naken. En bra avslutning på Beatles karriär.

Jag har här vinylutgåvan av ”Let it be … naked” från 2003, som känns väldigt lyxig att hantera. CD-versionen hade även en bonusskiva med korta ljudutdrag från inspelningarna av ”Let it be” – musiksnuttar och dialoger. Till vinylutgåvan följde en lite sjutummare med samma innehåll med. Dessutom var texthäftet rikligt illustrerat och med stora färgglada bilder – det märks att de var framtagna för det lilla CD-formatet och blev därigenom otroligt flådigt när det presenterades i det gamla hederliga tolvtumsformatet.